Det har aldrig varit en issue för mig… När jag var med puertoricanen, som jag träffade på Dominikanska Republiken, var det en självklarhet att prata engelska med varandra -antagligen för att det inte är modersmål för någon av oss. Att bara prata spanska blev liksom lite…orättvist, men vi körde ett helt år med BARA spanska ( i princip) för att jag ville det. Min pojkvän nu pratar bara spanska hemma, men hans föräldrar har alltid pratat engelska med varann eftersom de träffades när båda bodde i London (mamman är halv-svensk halv-dansk, pappa spansk). När jag pratar med min killes pappa blandar vi engelska, spanska och svenska men det är inga problem. Jag pratar engelska varje dag på jobbet eftersom jag är lite sekreterare åt VD:n och han kan inte svenska. Sen är jag uppvuxen med sydamerikaner ju, och språk har alltid blandats hos mig. Jag var tillsammans i nästan 4 år med en algerian oxå och vi pratade bara engelska med varann första året tills jag fattade att han kunde en del svenska, och sen mixade vi – la in arabiska och franska ord (jag pratar INTE arabiska eller franska dock!!) och ibland flera dagar på raken på engelska…så jag vet inte, jag har alltid mixat massa språk sedan jag var liten och ser det som en självklarhet och en tillgång på samma gång . Pratar min kille och jag med varann är det ju på svenska, men när spanskan är bättre blir det spanska -vissa ord, fraser och talesätt är ju helt enkelt bättre på andra språk! Ju fler språk, ju rikare blir det! Matt John

jag gillar att du skriver "she" om professorn! bra tänk. för övrigt håller jag med dig i det du skriver - go int!